Russian, 1881-1955  Related Paintings of Nikolay Fechin :. | Swash | The Landscape of Winter with fense | Self-Portrait | Head portrait of old man | Lily and Shell |
Related Artists:
ottilia adelborg
Eva Ottilia Adelborg, född 6 december 1855 i Karlskrona, död 19 mars 1936, var en svensk akvarellkonstnär. Hon var dotter till kommendörkapten Bror Jacob Adelborg och hans hustru Hedvig Catharina af Uhr samt syster till Gertrud Adelborg. Adelborg var "bilderbokskonstnärinna" enligt äldre benämning. Hon benämns idag barnboksillustratör, men illustrerade även böcker för vuxna, komponerade tapetmönster och skrev böcker och kan därför benämnas författare. Bosatt i Gagnef i Dalarna från juli 1903, då hon startade en skola för knyppling. Museum över hennes liv och verksamhet finns i Gagnefs gamla prostgård. Känd för bland annat affischen "Prinsarnes blomsteralfabet" (1892). Det litterära Ottilia Adelborg-priset instiftades år 2000 av Gagnefs kommun.
Sir William Beechey
1753-1839 British English painter. He was trained as a lawyer before entering the Royal Academy Schools, London, in 1772. He is thought to have studied under Johan Zoffany, and his earliest surviving portraits are small-scale full-lengths and conversation pieces in Zoffanys manner (e.g. The Custance Conversation Piece, c. 1786; priv. col.). Beechey first exhibited at the Royal Academy in 1776. In 1782 he moved to Norwich, where he gained several commissions, but he was back in London by 1787. In 1789 he exhibited a portrait of John Douglas, Bishop of Carlisle (London, Lambeth Pal.) that is remarkable for its facility of handling. Beechey would occasionally paint similarly inspired works, but his career is marked by a succession of unflamboyant but competent portraits in the tradition of Joshua Reynolds.
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.